Svenneby Gamla kyrka i Tanums kommun

Publicerad: 6/3, 2020

På Sotenäset och i dess närhet finns ett antal gamla kyrkor. De är från 1000-1100-talet.Från Askums och Tossenes gamla kyrkor finns bara rester kvar, men i Berfedal, Bottna och Svenneby finns de kvar. Vi tänkte berätta om dessa gamla kyrkor och först ut är Svenneby gamla kyrka, som nyligen genomgått en renovering, som gav eko runt om i världen genom de gamla metoder, som användes. Eva Rödström från Smögen är diakoniassistent i Svenneby och har haft vänligheten att skriva om Svenneby Gamla kyrka. Vi citerar henne här

-Svenneby gamla kyrka hör till de allra äldsta i Bohuslän. Den ser idag liten och oansenlig ut. Kyrkan tillskrivs vara byggd på 1100-talet men kan mycket väl vara byggd tidigare. När den en gång uppfördes var den med sin tjocka grå stenmur en imponerande byggnad, som helt skilde sig från alla andra i trakten.
Kyrkan har legat mitt i bygden i mer än nio sekler och det är väl åldern som imponerar mest på oss och vad den har varit med om.

Vi försöker tänka på alla, som varit här före oss, generation efter generation av människor, som sökt Gud, lyssnat till Hans ord, tillbett och lovsjungit honom.

1200-talets norra Bohuslän hette Viken och hörde till Oslo stift. Det förblev i Oslo stift genom krig och fejder fram till den svenska erövringen 1658 i samband med freden i Roskilde.
Klockstapeln, som står på berget invid kyrkan är från 1200-talet. Dopfunten som står framme vid altaret är också från 1200-talet och den är tillverkad av täljsten.
Kyrkan är byggd enligt anglosaxiskt stilideal.
Koret, platsen för det heliga, låg från början upphöjt och avskilt från menigheten av en mur, korbågen. Genom öppningen i valvet kunde svennebybon skymta fladdrande ljuslågor, när prästen och hans medhjälpare rörde sig därinne i dunklet och de kunde höra texterna läsas.
När kyrkan i Svenneby byggdes var det bara prästen som drack vinet i nattvarden. I samband med reformationen på 1500-talet och att bibeln för första gången trycks på svenska får alla lära sig Tio Guds bud och Luthers lilla katekes. År 1698 rivs kyrkans korbåge. Kor och långhus blir då ett enda kyrkorum. Nu skulle alla aktivt delta i gudstjänsten, och sjunga med i psalmerna.
I början på 1700-talet tar man upp de stora fönstren i söderväggen för att få in mer ljus. Kyrkan fick sina första bänkar på 1600-talet och de bänkar som finns idag är från slutet 1700-tal. Det timrade vapenhuset och läktaren tillkom inte förrän på 1700-talet. Detta innebär att interiören under årens lopp genomgått stora förändringar.
Det finns fyra träskulpturer i kyrkan. De har tillhört inventarierna sedan medeltiden: Madonnan med barnet, Sankt Olof (Olav Haraldsson, ca 995-1030 räknas som Nordens första helgon), en okänd helgonskulptur och en del av den korsfäste Jesus. Takmålningarna och läktarbröstningen med Kristus och apostlarna gjordes 1741 av kyrkomålare Jonas Ahlstedt.

1915 den 5 december firades den sista högmässan i Svenneby gamla kyrka och Svenneby nya kyrka togs i bruk.

Svenneby gamla kyrka har haft sitt nuvarande utseende sedan slutet av 1700-talett och trots att kyrkan var i Formnminnetssällskapets Vikarvets vård mellan 1922-1982 så behöll rummet sin karaktär av kyrka även om rummet inte användes för det ändamålet. Sedan 1982 har kyrkorummet kommit tillbaka i Svenneby församling och Kville pastorats omsorg (numera Tanums pastorat) och återigen tagits i bruk för det som rummet är avsett för, gudstjänst och förrättningar.



Renoveringen:

År 2014 påbörjades mätningar av kyrkans sprickor och kyrkorådet tog beslutet att göra i ordning kyrkan. Att konservera taket och väggarna, att säkra för framtiden. Inga stora arbeten trodde man.

Man började med arbetet att konservera takmålningarna. Eftersom kyrkan aldrig varit uppvärmd var målningarna välbevarade trots att det gått 270 år. Men smuts trängde igenom, bl a grus, sten, kalkbitar, jord, blad och blommor. Man klättrade då upp till utrymmet ovanför taket för att inspektera. På innertaket och på murkrönen låg ofantligt mycket skräp som man först måste forsla bort innan konservering av målningarna kunde göras. I murarhinkar bar man ut allt löst skräp och när det blivit rent visade det sig att man hade man forslat bort 9 ton skräp.
Detta fördyrade och försenade projektet.

Arbetet gick vidare. Det största och mest komplicerade arbetet är det som har gjorts med kyrkans väggar och murar. I koret växte det mycket mossa, alger och mögel . För att komma åt väggarna monterades alla bänkar bort och hela altaruppsatsen togs ned.
Man kontrollerade sprickorna och de fanns inte bara i putsen.De var djupa, på flera ställen gick de helt igenom både ytter- och innermur. Putsen höll ihop allt som var trasigt.

Sprickor som var små i putsen var när stenarna blottades mycket stora. Man upptäckte mycket allvarliga konstruktionssvagheter i hela kyrkan och stod inför ett val: ”Ska kyrkan lagas och göra det ordentligt eller ska man låta allt rasa ?”. Man valde det första alternativet efter att pastoratet fått muntligt löfte av biskop Per Eckerdal om ytterligare stöd.

Järnbalkar bars in, svetsades ihop och dragjärn borrades igenom väggen och fästes i vajer i ett gjutet betongfundament på baksidan.

All puts togs ner och då frilades på flera ställen en mycket gammal puts, tunt pålagd direkt på stenarna. Vid analyser visade det sig att det var kalkputs av medeltida karaktär, struktur och färg. Det var då som idén att återinföra medeltiden i kyrkan genom att bränna egen kalk anpassad till Svenneby kyrka och putsa med metoder som användes när kyrkan byggdes. Till fasadens puts byggdes en kalkugn mittemot kyrkan där man brände kalken. Kalksten hämtades från Kinnekulle och stenen brändes i ugnen i 3 dygn med en medel-temperatur på 950 grader. När stenen var genombränd släcktes kalken med vatten, en kraftig reaktion skedde och resultatet var färdigt bruk.
Bruket lades på i sprickorna sedan skäggade man av överflödigt bruk. Till sist borstades kalkbruket in i stenarna. Man kan om man tittar nära på muren och väggarna se spåren av borstningen.

Portalen
Redan under dokumenteringen av kyrkan drogs intresset till det lilla fönstret i söderväggen. Kunde det vara en del av den ursprungliga portöppningen till kyrkan ?

I fönsterbänken såg man en djup spricka. När muraren satte en bred mejsel i sprickan och slog till med murarhammaren ramlade, puts, stenar, tegelbitar, torkad lera och kalkbruk. Detta härrörde inte från medeltiden utan var senare tillägg. Under några dagar rensades all puts och sten bort och fram kom en nästan intakt dörrkarm huggen i granit. Det bestämdes att en dörr skulle placeras på denna ursprungliga plats och idag kan man se de den röda dörren där det tidigare bara fanns ett litet fönster.

Altaret:
När altaruppsatsen hade monterats ned kom altarbordet i centrum. Baksidan av altarbordet låg bar och visade stenarna det vilade på. De övriga sidorna var täckta med trä liksom ovandelen som bestod av 4 hopsatta brädor. När brädorna togs bort fanns ett stenaltare under, en stor granithäll med rundade och fint huggna kanter. Detta stenaltare som nu står i kyrkan har troligen varit i bruk lika länge som kyrkan.

Korfönstret:
Det fanns en igenmurad glugg i korväggen som man bestämde sig för att öppna. Man tog bort gammalt bruk och lera och plötsligt syntes en flik av himlen. Den ena stenen efter den andra föll och så var öppningen där, ett fönster hade öppnats i muren. Det var solsken den här dagen och det var en speciell händelse när det lilla korfönstret åter släppte in ljus på den gamla altarstenen. Det var första gången på 275 år som någon såg ljuset komma in från öster och lysa upp både kor och långhus.

Stengolvet:
Stengolvet är från 1790-talet. När man lyfte bort bänkar och kalkstensplattor var det oerhört blött och fuktigt längs norrväggen. Det växte mossa på väggen och under plattorna växte rötter, tjocka som kablar och vissa finare och tätvuxna. Man tog bort alla stenplattor och sorterade dem efter färgskiftningar. De som legat under trägolvet var alla ljusare i färgen, Man tog bort rötter och gammal sand. Efter det lade man på makadam för att hålla undan fukt. Dränering gjordes på utsidan i samband med att man stoppade ny tillväxt av rötter. Sedan lades stenplattorna tillbaka efter färg och form.

Kyrkan är nu åter öppen och används till gudstjänst och förrättningar 3 månader om året. Den öppnar vid midsommar och stänger sista september.

Det är lätt att förlora sig i att det bara handlar om kulturbevarande insatser för kyrkan, vilket det ju också är. MEN Kyrkan är byggd för endast en sak. Möte med en levande Gud.
För kyrkan är ett levande rum. Här får vi av Guds nåd allena tro till gåva, här får vi med dopets vatten vår identitet som kristna. Här får vi bära fram vår kärlek. Gud är evig och Gud är i kyrkan.

Källa: boken Svenneby gamla kyrka,”Står i tiden fram”, från medeltid till nutida bevarande.Tryckår.2016. Redaktör Catharina Göransson.
Foto: Håkan Carlbrand och Maria Lagerqvist.

Läs mer om Sotenäs med omnejd i webbtidningen https://fjordarochfolk.se