Nazibruden

Publicerad: 15/9, 2019

Hon hade ett hakkors intatuerat på foten och en SS-soldat på benet. Tillsammans med sin pojkvän sjöng hon duetter om utrotning. Hon var en del av den innersta cirkeln i den svenska nynazistiska rörelsen. Resan tillbaka har varit lång. Ta del av hennes makalösa berättelse.

Vi träffas på CFA-Tidningens kontor i Söderhamn och tillsammans intar vi "Annas Soffa."
Jag har ofta olika gäster i min soffa, men just denna intervju är extra spännande. Jag har väntat och längtat efter just det här mötet. Jag har varit jättenyfiken på vem människan bakom Nazibruden egentligen är. Vem är Anna-Lena Joners Larsson?

När hon dyker upp är hon före avtalad tid, jag pratar i telefonen med en företagare, så jag vinkar med ena handen mot soffan och tecknar att hon kan sätta sig i soffan, jag är strax klar. Jag skyndar mig att lägga på luren och vänder mig om, går fram till soffan och ger henne en riktigt välkomnande kram, så börjar vårt absolut första möte.

Så vem är hon? Nazibruden?

Anna-Lena ler glatt mot mig och svarar:
-"Jag är en kärleksfull medmänniska, en tjej som har 100 grejer på G hela tiden. Jag brinner för att se en förändring i samhället, en förändring där vi är finare och mjukare med varandra. Mer kärlek och mindre hat. Det brinner jag för. Jag tänker att jag försöker vara en del av den förändringen genom att bland annat föreläsa om min bakgrund.Allt jag gör, det gör jag i 180 knyck, mycket genom mitt jobb men mest för att jag vill själv."

Anna-Lena tystnar lite och fortsätter sen. "Jag har levt i den högerextrema rörelsens mitt, där mycket handlade om hat och förakt för andra människor. Jag har jobbat med rörelsen. Varit förlovad med en likasinnad som jag även fick två barn med.

Sensommaren 2013 klev jag ur rörelsen i det tysta. 2015 pratade jag om den för första gången. Det var samma år som jag började arbeta för Svenska kyrkan. Det vara i samma veva som jag träffade en diakon och som jag fick en projektanställning och det var i och med den som jag mötte alla nyanlända.

Busslass efter busslass anlände med människor som klev av i bara foppatofflor och de murar jag eventuellt hade innan raserades helt då. Ögonen öppnades. Fullständigt! Jag skrev en bok i den svängen, jag hade gjort så många intervjuer för så många olika tidningar och olika medier.

Jag ville berätta hela resan, från början till slutet. Alltså, hur hade jag hamnat där jag hade varit? Hur hade jag resonerat? Vad hände som gjorde att jag vaknade upp och gjorde andra val? Allt det där finns i boken och när den publicerades så kom den ut i Sverige, Norge, Danmark och Finland. Det var då som mina föreläsningar började.

Det är så jag ger min del till att göra den förändring i samhället som jag brinner för. Dela med mig av mina erfarenheter och visa att det går att göra förändringen. 2017 beslutade kyrkan att lägga ner projektet, då klev kommunen in och tog över lokalen på Granberg i Bollnäs. Då blev det mer fokuserat på mötesplats och att jobba med integration.

Parallellt med detta fortsatte jag med föreläsningarna. Syftet med hela min resa är att jag pratar om mitt liv, det högerextrema livet. Vägen dit, under och även efter. Jag vill hjälpa människor att förstå hur de kan bemöta människor som uttrycker sig rasistiskt och jag vill inspirera människor till att vara kärleksfulla i genom livet. Välja en bättre väg än den jag valde då. Jag vill även utbilda människor om hur det fungerar, vilket resonemang högerextrema krafter har och hur deras ideologi ser ut."

Anna-Lena tittar ut genom fönstret och fortsätter: "Jag har funderat mycket på det där. Varför hamnar någon i allt det svarta från början? Jag återkommer hela tiden till att jag hade fastnat i ett utanförskap på något sätt. Det är min övertygelse och personliga erfarenhet att människor som av någon anledning farit illa av samhället hamnar snett och väljer att uttrycka missnöjet genom hat.

Det bästa med mina erfarenheter är ju att nu när jag är ute och föreläser så träffar jag så mycket folk, jag har fått kontakt med några kvinnor med liknande bakgrund som jag. De har burit på dåligt samvete och inte haft någon arena för var de kan vända sig med frågor eller egna tankar, hos mig har de fått den arenan. Jag vet ju vad de går igenom. De kan identifiera sig med mig.

Jag tänker att kan jag tända en gnista, väcka tanken till att gå några extra varv så är resan värd precis allt. Det jag skulle vilja säga till alla människor är att ingen kan drivas av hat hela livet. Någonstans veknar en och inser att det är ett val, ett eget val, om en vill leva ett hatfullt eller ett kärleksfullt liv. Ingen orkar hata i ett helt liv.

Andra kan heller inte tvinga fram förändringen hos mig eller andra, den måste komma från individen själv. När jag lämnade den högerextrema rörelsen så var jag helt själv, jag hade absolut ingen vän i livet. Det krävdes mycket för att våga ta den första kontakten med det liv jag ville ha framåt. Jag kontaktade en gammal vän, en vän jag hade innan jag blev högerextremist.

Jag är tacksam för att jag tog steget och för att hon sträckte ut en hand. Vänner behövs. Det är så svårt när en är där- i förändringen- då behövs det att någon står och tar emot en, någon som lyssnar, som sträcker ut en hand och som ger möjligheten till att få starta om på nytt. Jag vet att det enda som krävs, det är att en enda person som har drivkraften, passionen, glöden, men framförallt orken kör sin grej. På det kommer vi långt.

Det är även viktigt att engagera sig, fortsätta tro på allt gott. Oavsett. Våga vara den förändring vi vill se imorgon. Oavsett. Göra det vi tror på. På det sättet tror jag att vi kan göra alla förändringar vi vill ha."

Anna-Lena ler brett, ögonen gnistrar, jag känner styrkan och beslutsamheten i henne när hon avslutar vår intervju med orden: "Jag vill gärna avsluta med ett citat om det är ok? Det är efter Astrid Lindgren och jag tycker det är så himla fint för det säger så mycket, hon sa: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

CFA-Tidningen
Ambassadören
Anna Idell