Marcus Gard - om att växa upp i en politisk aktiv familj

Publicerad: 15/9, 2019

Marcus Gard - en framtidens röst.

Verkligheten och sanningen upplevd genom ett barnperspektiv.
Om hur det var att växa upp som en Gard.

Jag har stämt träff med honom på Dragonen, en gemytlig restaurang längs Kungsgatan i Söderhamn. Jag brukar vara förberedd på vilka frågor jag vill ställa inför ett personporträtt men idag låter jag samtalet flyta fritt, jag är nyfiken på mannen framför mig. Hans resa från barnet Marcus fram till idag, mannen Marcus.

Han är uppväxt i en familj vars efternamn de allra flesta känner till i Söderhamn och i vårt län.Gard.

De flesta vet eller känner till familjen väl. Politiskt engagerade Socialdemokrater.

Jag vill veta hur det har präglat honom, hur det har varit. Hur det är.

Marcus Gard vet vad det kostar, för det hade ett pris, att vara barn till en känd politiker. Här är hans berättelse.

Vi sitter där mitt emot varandra och jag börjar med att fråga honom hur det var, att växa upp i en politiskt aktiv familj?

 

Marcus ler lite och svarar:

” Ja, till en början förstod man inte vad det innebar, det var en massa politiska möten och träffar genom föreningslivet. När man är liten så förstår man inte innebörden mer än att pappa ( Lennart Gard ) var politiker. Första minnet jag har som är negativt är från när jag gick i första eller andra klass, jag överhörde några vuxna som pratade och en av dem kallade pappa för idiot. Jag berättade såklart det här för pappa när jag kom hem och han förklarade varför människor kan bli arg, att han genom sina politiska åsikter eller beslut påverkar människor både positivt men även negativt och att vissa av de besluten gillar några och några gillar dem inte alls och att det oftast skapar känslor och tyckanden kring de beslut som pappa tog.

 

Det var inte så lätt att förstå allt det när man var liten. Ens föräldrar är ju oftast hela världsbilden när man växer upp och såklart blev jag jätteledsen att höra andra vuxna kalla min pappa för idiot. Han var ju min förebild och någon som jag älskade väldigt mycket.

 

Det var mycket annat som kom med politiken också. Saker man var tvungen att tänka på.

För vår del var det självklart att pappa kom hem klockan 22 vardagskvällar och eftersom mamma var ledare för unga örnar så var det även fullt naturligt att hänga med där. Jag har lärt mig mycket, jag fick träffa barn från hela Gävleborg. Alla mötesrum, teatrar och midsomrar i Järvsö. Finns många fina minnen. Av mycket.

 

Min uppväxt innehöll en ständig fras och den var:

”Kom ihåg vad du heter”

 

Det betydde att jag ständigt behövde tänka på hur jag uttryckte mig och att uppträda korrekt som att inte kasta skräp på backen och så, för vem kunde se?

Jag kommer ihåg att från högstadiet var jag även väldigt noga med vad jag sa att jag hette. Det kunde vara på stan när jag träffade nya människor, på fotbollsträningar. Jag presenterade mig alltid bara med förnamn. Medvetet såg jag till att hålla mig undan från uppmärksamheten och höll en distans och låg gärna under radarn. Det fanns ju anledningar till det.

Det var inte bara att heta Gard. Det kom en massa åsikter med det om hur jag som person är eller inte är.

Titta på min mamma, ( Carina Gard )hon får fortfarande idag uppleva hur det är när pappa tar olika beslut och där hon konstant får försvara sig eller förklara vad han beslutat om. De separerade 2002. Det är 16 år sedan!

 

När jag var yngre var det svårt att se dömandet i sin helhet, som det många gånger var och är.

Pappa ( Lennart Gard ) , han har ju tagit en väldigt massa många beslut genom sitt liv och det har nästan alltid skapat rubriker. Det har varit svårt för mig att se många gånger, svårt att förstå människors ilska. Det gjorde att jag höll mig borta, länge. Jag var inte aktiv i SSU eller så, ville inte ta del av det heller. När jag sedan blev äldre så brydde jag mig mindre om av vad andra tyckte och tänkte.

 

Ändå, jag får fortfarande försvara mig på grund av mitt efternamn.

Så fort jag gör eller presterar något eller om jag får något.

Som till exempel när jag fick mitt arbete på Faxeholmen så dröjde det inte länge innan gliringarna kom om att makten ligger hos några. Underförstått så hade jag fått arbetet på grund av att jag heter Gard. Så var det ju naturligtvis inte, men per automatik finns det alltid en underliggande ton eller en tro om något kring mig vad jag än gör. Det gör mig ingenting idag, men påverkade mig kraftigt som barn.

Det ligger även en viss förväntning i att man ska vara på ett visst sätt om man är en Gard. Jag tror att många målar upp en bild av mig efter hur de ser på resten av min familj och efter vad de gör eller inte gör. Jag upplever själv att jag ofta inte blir bedömd efter egen person utan efter gruppen Gard ( reds. anm. Alexandra, Lennart & Marcus ).

Det här är ett faktum och det känns ofta både missvisande och inte alltid så rättvist. Jag är min egen person. Med en egen vilja, egna tankar och eget sätt att hantera saker på.

 

Jag har även tänkt på det här med att växa upp i en politiskt aktiv familj och hur det färgar barnen. Jag tror inte på det. Att bli Socialdemokrat bara för att mamma och pappa är det?

Jag blev ju tvärtom, under en väldigt lång tid var jag en obstinat nej sägare.

 

Det jag hade med mig var intresset för människan. Att vara en del av något större.

 

Så istället för politik så engagerade jag mig i föreningslivet. Där trivdes jag enormt bra. Jag blev ungdomsledare inom hockeyn från det att jag var 15-20 år gammal. Där lärde jag mig otroligt mycket som hur föräldrar beter sig mot barn, olika hälsoeffekter och även förmåga att läsa av hur andra mår, jag lärde mig vad det betyder och hur viktigt det är med begreppet ”vuxen strömbrytare”. Den måste man lära sig för det handlar om att kunna ta ansvar kring hur man beter sig som vuxen när man rör sig bland barn och unga. Att sätta gränser, säga ifrån och att berömma och se både individ som grupp. Jag fick samtidigt lära mig vad klasskillnader i samhället var, det blev tydligt när jag såg vilka som skjutsar barnen och vilka som inte gjorde det. Alla barn har inte samma förutsättningar.

 

Jag själv fick barn väldigt tidigt, jag var 19 och skulle fylla 20. Det var och är fortfarande en resa det också. Från det att jag var 20 år gammal har det hänt något hela tiden.

Barn, relationen, utbränd och sjukskriven som 20-åring. Jag tror inte att jag riktigt var förberedd på vad det innebär egentligen att bli pappa.

Vårt andra barn kom snabbt och det gick inte så bra den gången. Barnet dog vid födseln. Det var en hemsk tid, en jättesorg vid 23 års ålder.

Jag som person är väldigt praktiskt lagd, så för mig handlade det mycket om att bara överleva den situationen och lösa frågan, hur gör vi nu?

Efter det kom då Tyra 2013. Det var en orolig tid mot bakgrunden vad som hände graviditeten innan. I samband med att Tyra skulle födas, strax innan, i november, var jag och spelade ishockey och fick en puck i ögat så jag kunde inte köra bil till förlossningen, men det var lämpligt ändå för ögonavdelningen och BB låg nära varandra på Hudiksvalls sjukhus.

En sak vill jag säga i samband med allt det här och det är att sjukvården (med tanke på att det klagas på hur den är) så vill jag framhäva att det har jag aldrig sett med egna ögon. Sjukvården har varit helt fantastisk, visst har det varit väntetider men jag har full tillit till vår sjukvård. Jag har testkört hela mekanismen och i allt det jag har varit med om så har sjukvården min hela tillit.

 

Det var även då, vid den tidpunkten som jag kände att jag ville engagera mig, att kunna påverka blev viktigt för mig. Jag vet inte om det handlade om att jag hade fått barn själv, men det var tydligt för mig att jag ville vara med och påverka samhällsutvecklingen. Vid den tidpunkten kände jag även att jag inte brydde mig om vad människor sa eller tyckte. Barnen betydde mest och även deras framtid. För mig är det viktigt att de är med. Sedan får barnen göra vad de vill när de blir stora.

Det jag tänker är vikten av att vara med för då ser och lär man sig av de intryck man får. Att möta andra i olika sammanhang är bra för alla människor, stora som små.

 

 

Det var även i det läget, när jag bestämde mig för att blir politiskt aktiv, som en till insikt infann sig och det var att om jag skulle ha gått igenom allt detta vid bara 23 års ålder utan min pappa vid min sida(reds. Anm. Lennart Gard ) som bollplank, så hade aldrig gått, jag hade inte fixat det. Jag har alltid haft och har fortfarande ett fantastiskt stöd i honom. Han är den förebild som har gett mig styrkan, orken och även kunskapen om att ta mig genom de tuffaste perioderna i livet.

 

 

Under de sista fyra åren har jag suttit i Kultur och Samhällsservice. Det har varit både roligt och nyttigt. Jag tänker att vi ofta har en föreställning om vad andra människor gör, hur de är och så, men faktum är att oavsett position så är de flesta som du och jag. Människor, de är vanliga människor. Det gör att jag tror att jag har ställt lite för höga krav på andra tidigare och när jag sedan ser orättvisor, oförrätter eller vad det än må vara så bli jag bara ännu mer triggad att göra den förändring jag vill se till det bättre. Jag har lärt mig otroligt mycket under dessa fyra år. Jag har även sett behov som vi måste arbeta med, som att vi måste få yngre personer att engagera sig i politiken. Jag försöker oavsett var jag är möta upp unga människor och få dem engagerad, åtminstone få till en dialog. Lyfta saker och skapa intresse. Det finns inte riktigt på plats, det där engagemanget som behövs och det vill jag förändra. Det är ungefär där jag är idag.

 

Jag känner att jag har haft tur i livet. Jämför jag med väldigt många andra människor som fötts i andra delar av världen så har jag haft det väldigt soft. Jag känner därför att jag är mycket privilegierad, för alla möjligheter i livet och för att jag bor och lever i Sverige.

CFA-Tidningen
Ambassadören
Anna Idell