Bild 5: Röjdykardivisionens fartyg på väg i kolonn

M 20 och främmande ubåtar på svenskt vatten 1981–82

Publicerad: 25/10, 2021

Föreningen M 20 har tagit fram marinhistoriska artikelserie. Detta är den sjätte artikeln i serien och beskriver M 20:s medverkan i jakten på främmande ubåtar i svenska vatten 1981-82

U 137 i Gåsefjärden

Tidigt på morgonen den 28 oktober 1981 upptäckte två fiskare att en okänd ubåt stod synligt på grund grundet vid Torumskär på Gåsefjärden utanför Karlskrona. Det blev början en av de mest spännande marina händelserna i svensk efterkrigstid. Natten till den 29 oktober hade nyheten om den grundstötta ubåten börjat sprida sig och klockan nio denna dag fick journalisterna följa med ett fartyg till Gåsefjärden för att med egna ögon se ubåten. Nyheten spreds snabbt runt hela världen och blev känd som ”Whiskey on the Rocks”. Detta då den grundstötta ubåten var den sovjetiska ubåten U 137 av Whiskey-klass.

Kommendör Björn Hamilton, vid tiden 1:0 på HMS Neptun berättar:

”1980 var jag försteofficer (1:O) på ubåten HMS Neptun. Fartygschefen (FC) var vid tillfället på semester och jag var tillförordnad FC. En sovjetisk ubåt hade gått på grund vid Gåsöfjärden fick vi erfara, något sådant hade aldrig inträffat och marinledningen var ganska handlingsförlamad inte minst i Karlskrona. Jag var med besättningen på sjukvårdsutbildning på Karlskrona lasarett. Vi var i tjänst ch bar uniform, personal och patienter kom fram och undrade vad vi gjorde här, borde ni inte vara ute och jaga ubåtar istället? Sagt och gjort, väl ombord beslöt jag gå till sjöss och spana mot Gåsöfjärden, utan att rådfråga ubåtsflottiljchefen på Berga i Stockholm. På väg dit möter vi en sovjetisk högsjöbogserare på väg in mot fjärden, uppenbarligen i avsikt att dra loss ubåten. Jag signalerar den internationella signalen för ”stoppa omedelbart” som totalt ignoreras av ryssen, bara det ett flagrant brott mot internationell rätt, att ett statsfartyg går in på en annan stats territorium utan föranmälan. Då lägger jag Neptun i vägen för inloppet och bogseraren girar undan. ”

En sovjetisk sjöstyrka med spetsnazförband ombord var också på väg mot området och ankrade precis utanför den svenska territorialvattengränsen. Styrkan omfattades så småningom av ett tiotal fartyg och stod under befäl av amiral Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Förutom några högsjöbogserare ingick en jagare typ Kildin, två robotkorvetter typ Nanutchka och en fregatt typ Riga. Sovjetunionen krävde att få gå in med egna fartyg och bärga ubåten men begäran avslogs av den svenska regeringen. Dåvarande statsminister Thorbjörn Fälldin gav den dramatiska ordern till ÖB ”Håll gränsen”. Under tiden hade isbrytaren Thule lagt sig för inloppet för Gåsefjärden. En patrullbåtsdivision var också på väg ner från Hårsfjärden med skarpa sjörobotar och fartygscheferna hade enligt uppgift säkerhetssprintarna i fickorna.

Björn Hamilton berättar vidare:

”Stabschefen hos Amiral Kalinin var lettländare och jag träffade honom senare när han var marinchef i Lettland. Han sade att ryssarna verkligen menade allvar med fritagningsförsöket men att amiralen valde att avvakta när han såg att de svenska motåtgärderna var allvarliga och ökade.”

Händelserna var tillspetsade och ledde till ett diplomatiskt spel på högsta nivå mellan Sverige och Sovjetunionen. Temperaturen steg ytterligare när det visade sig att U 137 var utrustad med kärnvapenbestyckade torpeder. Det finns uppgifter om incidenten med U 137 som fortfarande är hemligstämplade.

M 20/Skuld kallas till Gåsefjärden

M 20/Skuld låg vid denna tid förtöjd vid örlogshamnen i Karlskrona (ÖHK) när man den fick order att bege sig till Gåsefjärden där den sovjetiska ubåten gått på grund djupt inne på svenskt vatten. Skuld lastade skyndsamt ombord en tidig version av Sjöugglan och satte kurs mot Gåsefjärden. Skuld låg sedan för ankar i Gåsefjärden 2-5 november 1981. Den 6 november återvände fartyget till Karlskrona.

BILD 2: Sjöugglan sjösätts från M 20/Skuld

En sjöuggla är en typ av undervattensrobot bl.a. utrustad med kameror. Man kan till exempel undersöka botten, vrak eller föremål under vatten med en sjöuggla. Företaget Scandinavian Underwater Technology (SUTEC) i Linköping utvecklade Sjöugglan under tidigt 80-tal i samarbete med FMV. Denna verksamhet ingår nu i SAAB i Linköping. Sjöugglan släpptes på marknaden 1982 och en ny version blev klar 2014.  Ubåtsbärgningsfartyget HMS Belos är i våra dagar utrustad med en Sjöuggla. M 20/Skuld var inblandad i testning av en tidig version. Så vitt känt så var uppdraget i Gåsefjärden den första skarpa användningen av Sjöugglan.

Uppdraget för M 20/Skuld var att undersöka ubåtens skrov under vattnet samt havsbotten kring ubåten och längs dess tänkta färdväg in i Gåsefjärden. Det fanns misstankar om att Sovjetunionen placerat ut undervattenfyrar, minor eller annan utrustning på sjöbottnen. Undersökningarna genomfördes som sagt med en Sjöuggla, en fjärrstyrd obemannad dykfarkost. Fartygschef (FC) vid denna tid var K Sigvard Jonsson, Navigationsofficer (NO) Folke Artman, naskinchef (MC) K-G Björklund, besättning var de värnpliktiga Svedlund, Gartorp, Öberg och Larsson. Ombord fanns också Laszlo Vietorisz från minbyrån och som genomförde prov med Sjöugglan.

Folke Artman som var navigationsofficer NO och 1:e officer på M 20/Skuld berättar: ”Upphetsningen var stor ombord när vi fått våra order och satte kurs mot Gåsefjärden. Vi visste inte riktigt vad som väntade oss mer än att en främmande ubåt gått på grund. När vi kom fram så låg den sovjetiska ubåten väl synlig uppe på grundet. Vid ubåten låg tulljakten 281 från Kalmar förtöjd för att sköta kontakten med ryssarna. Vi satte kurs mot ubåten och tänkte förtöja akter om tulljakten. Men detta retade tydligen upp ryssarna. En besättningsman kom ut på däck och slog mot oss med en båtshake. Uppe i tornet på ubåten viftade man med kpistar. Vi tog det som en varning och backade ut från ubåten. Vi lade oss istället en bit ifrån och ankrade upp.”

BILD 3: Bild på U137 tagen från M 20/Skuld.

M 20/Skuld sjösätter sin nya undervattensrobot Sjöugglan för att undersöka och filma ubåtens undervattensskrov.  Man lyckas manövrera den ända fram till ubåtens midskepp innan ryssarna i ubåtstornet avslöjar tilltaget och åter börjar vifta med k-pistar och handgranater. De har upptäckt den orangefärgade kabeln i vattnet som Sjöugglan styrs med. Laszlo Vietorisz som kunde ryska (han hade flytt från Ungern 1956) ropade ”Var lugn, det är inget som händer”! Men M 20/Skuld fick ännu en gång backa undan från ubåten. Undervattensfilmen visar ubåtens skrov och två vajrar som går runt hela skrovet, en för om tornet och en akter om tornet. Det är okänt vad dessa vajrar användes till men spekulationer var att de kunde användas till att fästa större föremål vid ubåtens skrov, t ex en mini-ubåt. Märkligt och intressant är att denna videofilm finns tillgänglig på internet ännu idag! Se källförteckningar.

BILD 4: Folke Artman filmar U 137 med Sjöugglan

M 20/Skuld genomförde sedan under kommande dagar flera underökningar av sjöbotten med hjälp av Sjöugglan. Av speciellt intresse var de platser som röjdykarna hade märkt ut med bojar. Där fanns några mystiska metallföremål vilka filmades av Sjöugglan. Vad som sedan hände med dessa föremål är inte känt.

På plats i Gåsefjärden var flera svenska fartyg och förband. Däribland röjdykarna ombord på M 21. Här kommer en berättelse från en av röjdykarna Anders Westerholm:

Larmet går till röjdykarna

”Det är den 28 oktober 1981 när larmet går. Jag tjänstgjorde då vid Röjdykardivisionen och låg i Karlskrona. Vi hade precis avslutat vår slutövning och varit i full stridsberedskap under 10 dygn i södra Sverige. Våra besättningar och förnödenheter var ansträngda. Vi avmarscherade från hamnen till centralstationen för en välförtjänt helgpermission. Vi hade inte gått mer än 20 meter på vår permission då larmmeddelandet kom och vakthavande befäl kallade oss tillbaka. Strax innan hamngrinden på Örlogsbasen hörde vi hans distinkta rop genom eftermiddagsbrisen. Halt! Helt om! Uppställning vid fartygen!

Vi gick tillbaka djupt undrande och ställde upp igen på kajen framför våra fartyg i våra för dagen nytvättade mörkblå permissionsuniformer med blåkrage. Chefen gick igenom våra nya pinfärska order. Det är en rysk ubåt på svenskt vatten sydost om Karlskrona. Hon står på grund i Gåsefjärden sade chefen. Vi tittade på honom. Sen på varandra. Efter några sekunder utbrast vi i ett storskratt. Våra övningar började nämligen ofta med en sådan här typisk scenariobeskrivning. Chefen såg dock fortfarande allvarlig ut. Inte en tillstymmelse till leende som brukligt. Han sa sedan: ”Losskastning om 10 minuter. Full stridsberedskap. Order till dykgrupperna sker ombord. Höger vänster om och ombord. Marsch”. Vi kastade snart loss från Karlskrona och satte kurs mot Gåsefjärden. Röjdykardivisionen bestod av M 18, M 21, M 25 och M 26.

Under vattnet i Gåsefjärden

Jag och min dykkamrat Hult simmar in ljudlöst, osynliga och försiktigt i Gåsefjärdens mynning söderifrån på ungefär 10 meters djup och när vi kommer fram till Torhamnsskär ser vi först svagt sedan tydligt långa spår i bottengruset. Vi fortsätter nu försiktigt fram och snart ser vi på avstånd propellern på den sovjetiska ubåten. Allt är tyst omkring oss. Ubåtens drivmaskineri är inte igång men vi hör svagt maskinljud från ubåtens hjälpmaskin som producerar el. Vi förutsätter att de lyssnar i sin hydrofon och vi är därför ultra tysta. Vi mäter spåren på botten visuellt till inte mindre än 20 meter långa på grusbotten. En riktigt duktig botten grundstötning i hög fart kunde vi konstatera. Ubåten står också ordentligt fast. Risken för att smita undan bedömer vi som obefintlig. Att backa tillbaka 20 meter i grusbotten hade ubåten inte maskinkapacitet för ansåg vi. Ubåten är av Whiskey typ och som sagt Sovjetisk. Hennes beteckning är S363 och märkningen är lite dåligt övermålad. I media kallades hon U137.

Vid en lejdare ner till vattnet ser vi lerspår sannolikt från dykare på ubåtens aktra styrbordssida. Det hade vi inte räknat med. Vi lägger oss därför omedelbart helt stilla i vattnet strax ovanför botten väl avvägda, observerar och lyssnar ett tag. Vi delar upp spaningsytan lika mellan oss. Inget händer. Vi rör inte en fena bokstavligt. Bara helt stilla ligger vi avvägda horisontellt i vattnet beredda att dra iväg direkt om det skulle behövas. Absolut tysta. Vi andas helt lugnt. Ingen vattenström flyttar oss och vi ligger helt stilla kan vi konstatera när vi tar referensmärken på botten. Hult och jag har ögonkontakt regelbundet och vi ser tydligt vad vi båda tänker. Det blir så när man dykt mycket tillsammans. Ögon talar.

Vi hör bara vår egen andning i vårt slutna AGA ACSC system. Ubåtens ryska dykare är inte runt omkring oss konstaterar vi efter ett tag. En lättnad infinner sig. Vårt dyksystem är i princip nästan helt ljudlöst och vi drar oss därför undan tyst och försiktigt samma väg som vi kom simmande ifrån. Jag tittar framåt och Hult tittar bakåt då och då. Sannolikt har de ryska dykarna under natten som gick försökt att koppla ihop och sätta lyftsäckar under aktern för att höja upp ubåtens akter och därmed försöka backa loss henne lättare tror vi. Men skrovet ligger tungt kvar på grusgrundet. Fast som i ett skruvstäd.

Simmandes på vägen tillbaka från ubåten spanar jag och Lasse efter undervattens fyrar som ryssarna kan ha lagt ut för att underlätta navigeringen in i Gåsefjärden. Vattensikten är trots svagt dags ljus relativt god och vi simmar söderut med Torhamnsskär nu på vår vänstra sida. Plötsligt ser vi en fyrkantig låda på kanske tolv meters djup. Samma storlek som ett bilbatteri ungefär. Mitt i infartsleden står lådan. Hjärtat slår ett extra slag igen. Vi tror att de kan ha en självförstörande mekanism om de lyfts eller flyttas på eller registrerar tryckförändring ovanför. Vi simmar därför runt ett varv på gott avstånd och stannar sedan upp efter ett helt varv. Så smart tänker vi när vi utbyter blickarna mellan oss. Ryssarna har gömt en undervattensfyr i ett skal av ett bilbatteri! Jag ser hur Hult småler bakom cyklopet. Vi ritar av lådan med våra blyertspennor på vårt inplastade ritblock och mäter sedan upp storleken mellan tumme och pekfinger. Vi simmar sedan vidare söderut till Bökeskär där vi gömt vår zodiakgummibåt och övrig utrustning på sydvästra sidan. Vi har gott om luft kvar när vi är tillbaka vilket vi är glada för och slipper leva på marginalen så mycket. Dykledaren tar emot oss när vi bryter ytan och vi gör oss klara att återgå till vårt dykfartyg M 21 för en mer detaljerad avrapportering.

Röjdykarna på plats

Nästan samtliga dykgrupper var ute första dygnen på olika uppdrag och dykchefen pusslade sedan ihop en lägesbild löpande som gick till marinledningen. Röjdykardivisionen hade 24 dykare på plats fördelade på 12 dykgrupper. Våra röjdykarfartyg av M-klass var byggda i mahogny på 1940 talet och trots åldern mycket smidiga att ha som dykplattform och bas. Varje fartyg hade 12 mans besättning fördelat på 6 dykare, 1 fartygschef, 1 dykledare, 1 maskinchef, 1 maskinist, 1 däcksman och 1 kock. Hela divisionen bestod av 48 man. Vi var verkligen ”happy-ships” och alla hjälptes åt med fartygets sysslor.

BILD 5: Röjdykardivisionens fartyg på väg i kolonn.

Vid dykningarna i Gåsefjärden fick vi röjdykare iaktta stor försiktighet för att inte röja oss och visa att vi dök. Ryssarna var extremt nervösa i ubåtstornet och hade handgranater och handeldvapen uppe på bryggan för att säkra sitt närförsvar. Fallskärmsjägarna som var baserade i land inom skotthåll från U 137 hade permanent eldtillstånd när vi dök i närheten av ubåten. Om de uppfattade en osäkring av en handgranat så fick de skjuta direkt för att döda och därmed hindra att handgranaten slog ut oss dykare. Ljudvågor fortplantar sig nämligen tjugo gånger snabbare i vatten än i luft och därför är all undervattenssprängning ett effektivt sätt att hålla dykare borta.

BILD 6: 78,5 m skjutavstånd. Prickskytt ”Lage” och kollegor från Fallskärmsjägarna hade permanent eldtillstånd.

Röjdykardivisionen var kvar i området under hela november och efter 6 veckor var vi rätt möra. I början på december fick vi äntligen permission och kunde åka hem för några välförtjänt lediga dagar. Den här gången kom vi ända fram till Karlskrona tågstation och kunde kliva ombord på tåget till våra olika destinationer. Uppdraget för röjdykarna var över för denna gång.”

Farväl och på återseende!

Den 5 november blåste det upp till storm. På eftermiddagen sände ubåtsbesättningen upp nödraketer då ubåten höll på att slås sönder i den hårda sjön. Den svenska militären meddelade att bärgningen hade påbörjats. Då ubåten dragits loss omringades den av svenska örlogsfartyg. På fredagsmorgonen den 6 november lossades U 137:s förtöjningar och ubåten eskorterades ut från Gåsefjärden. Cirka fem kilometer ut på internationellt vatten lämnades ubåten formellt över till den sovjetiske viceamiralen Alexej Kalinin på jagaren Obraztsovyj. Som avskedshälsning  meddelade den sovjetiske viceamiralen över radio till svenskarna "Farväl, och på återseende!" Frågan var vad han menade med detta?

Tvisten om bärgarlön

Ett intressant efterspel är tvisten om bärgarlön för U 137. Klockan 10 på förmiddagen 29 oktober 1981 avgick bogserbåten Karlshamn med destination Gåsefjärden i Karlskrona, uppdraget: dra loss den grundstötta sovjetiska ubåten U 137. Arbetet genomfördes 2 november och kom att resultera i en rättslig tvist mellan Karlshamns kommun och Svenska staten. Karlshamns kommun begärde, efter utfört arbete, staten på bärgarlön (2,5 miljoner kronor) enligt sjölagen. Staten hävdade att sjölagens bärgarregler inte är tillämpliga i detta speciella fall. Man hävdade även att kommunens bogserbåt ej var i tjänst för att bärga - utan för att avlägsna ubåten från svenskt territorium. Karlshamns kommun vann dock målet som gick hela vägen till Högsta domstolen. En rättslig oenighet som tog 8 år att reda ut och som slutade med att staten fick betala bärgarlönen.

Fallet visar att Sjölagen ger en bärgare stark rätt till bärgarlön. Bärgaren har rätt till bärgarlön om bärgningen har lett till ett nyttigt resultat. Bärgarlönen ska bestämmas bl.a. med hänsyn till det bärgades värde och farans art och grad. Och Sjölagen gäller även vid bärgning av främmande ubåtar!

Hårsfjärdsincidenten 1982

Amiral Kalinins avskedsord över radion, ”Farväl och på återseende” var kanske ett förebud till det som sedan hände. För det dröjde bara 11 månader innan larmet gick igen den 1 oktober 1982, denna gång från Hårsfjärden utanför Berga örlogsbas utanför Stockholm. En främmande ubåt hade setts djupt inne på svenskt vatten vid svenska flottans baser vid Hårsfjärden. Här inträffade en av de mest uppmärksammade ubåtskränkningarna i Sverige och i hela världen. Händelserna blev kända som Hårsfjärdsincidenten. Efter sonarindikationer, optiska observationer och utslag i minlinjer spärrade marinen av Hårsfjärden och under en intensiv jakt på främmande undervattensverksamhet i fjärden sprängde den svenska marinen 44 sjunkbomber och 4 minor. Jakten på de främmande ubåtarna blev dramatisk och utspelades framför journalister och TV-kameror. Bilderna på hovrande helikoptrar och örlogsfartyg som forsade fram över Hårsfjärden kablades ut över världen. Under en period trodde den svenska flottan att man lyckats stänga in en ubåt och sedan att man lyckats skada eller sänka en ubåt. De två̊ första veckorna i oktober var de mest intensiva. Det skedde skarpa vapeninsatser och massmedias bevakning var omfattande. Det öppnades ett presskvarter på Berga Örlogsskolor den 5 oktober. Ubåtsjakten på Hårsfjärden var förstasidesstoff i hela världen. Men jakten blev snöpligt nog resultatlös och den 1 november blåstes ubåtsjakten av.

Bevisen

Efter Hårsfjärdsincidenten satte svenska försvaret igång med en omfattande undersökning av de observationer som gjorts och av botten i Hårsfjärdsområdet. Man hittade då flera mystiska bottenspår. Bottenspåren som hittades i Hårsfjärden har framstått som de tydligaste bevisen på att främmande ubåtar uppehöll sig i området. Vid ön Mälsten gjorde den svenska marinen den 12 oktober 1982 en bandinspelning som sades vara en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass. Samma typ som gick på grund i Gåsefjärden året innan.

Bandinspelningen kom att vara den svenska sidans främsta bevis på att en sovjetisk ubåt befann sig på svenskt vatten vid ubåtssamtalen i Moskva 1992-1994. De bottenspår som presenterades visar spåren av två miniubåtar och en på botten liggande konventionell ubåt. Av spåren att döma så rör det sig om två olika typer av främmande miniubåtar. På vissa platser i Stockholms södra skärgård påträffades spår som antyder att det var en banddriven farkost, medan på andra så upptäcktes det kölstråk från främmande miniubåtar.

M 20/Skuld rycker ut

M 20/Skuld kallades än en gång till platsen för en ubåtsincident för att genomföra undersökningar med Sjöugglan i början på december 1982. Besättningen bestod av: FC Börje Sjölund, motorman Öhman, kock Sköldman, värnpliktiga Melin, Friberg samt maskinare Petersson och Larsson. Det är okänt om personal från minbyrån följde med även på denna resa. M 20/Skuld anlände till Mälsten och Danziger Gatt den 4 december. I loggboken anges att Skuld utför uppdrag åt Örlogsbas Ost samt att man 09.40 ”ankrat med häckankare”. Skälet till detta var att då man sjösatte sjöugglan i fören, där man annars hade sitt ankare. Hade man ankrat på vanligt vis hade ankarets kätting varit i vägen för undervattenskamerans kablage.

BILD 7: Bottenspår från främmande ubåt jämfört med den svenska ubåten Sjöormen

Filmningarna med Sjöugglan visade flera karakteristiska bottenspår och man hittade även ett mystiskt metallföremål. Bottenspåren som M 20/Skuld hittade tydde enligt försvarsmakten på att det kunde skett ett möte eller en dockning av miniubåtar med en större konventionell ubåt. Bottenspåren vid Danziger Gatt ansågs vara ett avgörande bevis på att främmande ubåtar trängt in på svenskt vatten.  Som bevis på att bottenavtrycket kunde komma från en rysk ubåt så användes en videofilm från U 137 tagen av M 20/Skuld 1981. Där ser man kölprofil och roderarrangemang på U 137. Det ansågs att bottenspåren inte kunde härröra från en svensk ubåt utan med största sannolikhet härrörde från en rysk ubåt av Whiskeyklassen. En undervattensfilm från Danziger Gatt följer M 20/Skulds sjöuggla från fartyget och fram till det mystiska föremålet. Föremålet som hittades, var fäst vid en platta och var placerad i anslutning till de bottenspår man funnit. Man misstänkte först att det var en transponder som sände ut signaler. Överbefälhavaren (ÖB) skrev om händelsen i sin krigsdagbok, han underrättade även statsminister Olof Palme om fyndet. Det visades sig dock vara gamla granater som hade hittats, dumpat för många år sedan. Det cylindriska föremålet som var fäst vid en platta och var ca 30 cm långt, bedömdes också vara en gammal granat.

BILD 8: Teckning av mystiskt metallföremål på botten

Undersökningarna med Sjöugglan från M 20/Skuld var väldigt betydelsefulla vid bedömningarna av ubåtsincidenterna. Videofilmer från både Gåsefjärden 1981 och Hårsfjärden 1982 har använts som avgörande bevis vid presskonferenser och av flera Ubåts-kommissioner.

Tänk vad en gammal minsvepare från 1941 kan användas till!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mer info

Denna artikel är ett utdrag ur en kommande bok. Boken Minsveparen M 20 – 80 år till sjöss i krig och fred är framtagen i ett samarbete mellan Föreningen M 20 och Sjöhistoriska museet i samband med Minsveparen M 20:s 80-års jubileum 1:a december 2021. Här kan du förbeställa boken: https://minsveparen.se/forhandsbokning/

Mer information om Föreningen M 20 och vårt arbete med att bevara Minsveparen M 20 som sjögående museifartyg finns på Föreningens hemsida: www. minsveparen.se.

Publicerat via SvenskPress.se av...

Föreningen M 20

Minsveparen M 20 byggdes 1941 under brinnande världskrig. Efter en lång och trogen tjänst blev M 20 utrangerat från flottan men räddades till eftervärlden i april 2005 av Föreningen M 20. Fartyget ägs... Läs mer