Arkeolog Kristina Bengtsson

De forna inre farlederna i Bohuslän – artikel två

Publicerad: 22/8, 2024

I den förra artikeln bekantade vi oss med Svarteborgs kyrka och ett arrangemang där. Här kommer främst några bilder, som visar fasader och utsikten från kyrkan men också lite mer om fylkeskyrkorna och farleden förbi kyrkan. Kyrkan är väl värt ett besök för att ge takmålningarna rättvisa. Intill kyrkan ligger ett fint gammalt hus, som engång var gästgiveri, men som nu är privatbostad. Jag hoppas en gång kunna skriva om gästgiverierna i Bohuslän.

Den inre leden – en ”motorväg” på vatten

Kristina fortsätter att berätta:

"Jag har alltid tyckt att Bullarebygden legat långt in i obygden. När man åker från Tanum till Östad är det ju bara skog, skog, skog. Men om man levt under tidig järnålder, när det i principinte fanns några vägar, utan bara vattenleder, får man ett annat perspektiv. När havet under tidig järnålder stod ca 10 m högra än idag, fanns det en vattenled som gick via Färlevfjorden, över Dingleslätten, och även via Bärfendal, till sjön Aspen och därifrån via Bullaresjöarna upp till Idefjorden."

Fylkeskyrkorna

Av Kristina Bengtsson har jag lärt mig att det fanns sex fylkeskyrkor i Bohuslän och södra Norge. En i Kungahälla Yttre, den andra i Svarteborg, den tredje i Tune, (Sarpsborg), den fjärde i Åker vid Oslo, den femte i Säm (Tönsberg) och den sjätte i Hedrum.

Fylkeskyrkorna var moderkyrkor för större områden och Svarteborg var moderkyrka för hela Ranrike. En inre vattenled– lika viktig som dagens motorvägar. Därför kan vi se att det ”poppar upp” ett stort antal järnåldersgravfält längs denna ”motorväg”. Det finns ett drygt 70-tal gravfält längs denna led. Bara ett fåtal avdem är undersökta men de är daterade till romersk järnålder (0–400 e.Kr.) men även ett till vikingatid. Under romersk järnålder använde man inte segel, man paddlade eller rodde. Så mycket enklare det var att ro på insjöar än ute till havs!

Och då får vi också förklaringen till både Svarteborgs status som fylkeskyrka och varför det fanns ett Köpestad där. Svarteborg, som verkligen varit någon form av befästning, av namnet att döma, har då legat som ett strategiskt lås och kunnat kontrollera sjöfarten och handeln längs denna ”inre led”.

Kristina berättar vidare om Aspång, som visar hur betydelsefull Svarteborgsbygden var en gång:

 ”Aspång – en egen socken och ägd av Norges rikaste familj Vid Aspång, strax öster om Hällevadsholm, låg den absolut största eller låt oss säga rikaste gården i hela Tunge Härad. Den omfattade hela fem mantal. Mantal är ju nu inte ett ytmått, utan ett avkastningstal. Ägde man ett stort helt ofruktbart bergsområde utan skog, bete, eller odlingsmark, var detta ur skattesynpunkt värderat till noll. En gård på ett helt mantal var stor -fem mantal följaktligen mycket stor. Vid Aspång har man förmodligen haft synnerligen gynnsamma förutsättningar för åkerbruk. Åkrarna ligger här i svaga sluttningar, vilket innebär att jorden dräneras automatiskt. I övriga Bohuslän som ju består mest av lerjordar så var markerna mest lämpade för betesdrift Det var först när man i slutet av 1700-talet/början av 1800-talet utdikade markerna som de kunde användas för åkerbruk. Men här vid Aspång har man alltid kunnat odla spannmål. Aspång ägdes under 1400-talet av Agnes Alvsdotter. Agnes, född ca 1398, var dotter till Alv Haraldsson Bolt till Haavardstad; riksråd, sysselman och riddare. Alv var en av sjutton nordiska riddare och biskopar m.fl. som skrev under Kalmarunionsbrevet i juli 1397. En mycket exklusiv skara! Alv var naturligtvis mycket förmögen men blev än mer så när han gifte sig med Agnes mor, Katarina Jönsdotter Sudreim. Agnes mormor var Agnes Sigurdsdotter till Giske.

Katarina kom genom arv att få en stor del i Norges största godssamling, det s.k. Giske- och Sudrheim- (Sørum)godset. Aspång var en av dessa hundratals gårdar. Att släkten också bott på gården under tidig medeltid framgår av att här fanns en kyrka. Aspångs socken finns omnämnd med ett antal kringliggande gårdar 1398, men själva kyrkan finns då inte kvar. Omkring år 1420 gifte sig Agnes med Knut Jönsson Tre rosor. Knut Jönsson var väpnare, riksråd och lagman i Västergötland 1434–1438. De bodde på Knuts sätesgård Tun, i Tuns socken i Västergötland. De fick två söner: Jöns Knutsson Tre Rosor och Alv Knutsson Tre Rosor. Den sistnämnde fick senare sonen Knud Alvsøn.”

Läs gärna fler artiklar av mig och andra författare här på Svensk Press!

Kent Christensson

Publicerat via SvenskPress.se av...

Fjordar och Folk

Fjordar och Folk är en webbtidning för Sotenäs med omnejd, som speglar natur och kultur ur olika synvinklar. Den vänder sig till alla och är partipolitiskt oberoende, men kan spegla olika samhällsfråg... Läs mer