Claes Jenninger - krönikör barn och unga.
Publicerad: 13/9, 2019
Han förlorade sin egen son, Måns, den 25 april 2005 då han tog sitt eget liv. Då gick han i sjuan. Han orkade inte längre, skrev han i sin dator. Sedan dess, har hans pappa, Claes, arbetat med attitydförändringar och för att motverka mobbing. Ambassadören kan med stolthet presentera vår egen krönikör inom ämnet barn och unga, Claes Jenninger, författare och debattör.
KRÖNIKÖREN HAR ORDET.Samarbete, var börjar det?
I dag har vi studiebesök på jobbet. En nyfiken och spänd tredjeklass väller in genom ytterdörren. Det är en högljudd klunga med ömsom spralliga, ömsom blyga och försagda 10-åringar, med olika förväntningar på vad det här avbrottet i skolrutinerna har att erbjuda.
Först sitter de tillsammans och får veta vad vi ska göra. Alla som jobbar här har en skylt på bröstet med sitt namn på. Nu får alla barn en egen, självhäftande lapp med sitt eget namn. Noga med stavningen! Så delas de in i grupper och vi får ta hand om varsin grupp med fem barn. Spännande!
Vid mitt bord sitter några pratsamma, kontaktsökande, glada, upprymda barn. De pratar hela tiden. En del om vad vi ska göra, en del om någonting helt annat. Några puffar på varandra, och jag noterar några ständiga konflikter och smågruff, som aldrig missar en möjlighet att ta ny fart. Men det fungerar, efter en stund lyssnar alla barn på mig, får lite teckningsmaterial de ska få jobba med i tjugo minuter. Några sätter igång direkt, några tittar i taket och funderar.
Men en liten gosse med pepparkornsögon och rufsigt hår tittar ner i bordet och verkar mest befinna sig någon annanstans. Jag får se att han har tagit av sig sin namnlapp och har knycklat ihop den. Undrar just varför. Har det med dagens möten att göra, eller är det något helt annat? Jag måste ju försöka nå honom.
Jag går fram till honom och säger att jag kan hjälpa honom med namnlappen. Eller så kan han naturligtvis få en ny, om den har ramlat av tröjan. Han tittar upp och kisar misstänksamt mot mig. Jag börjar pilla upp den hopklibbade lappen medan jag ler mot honom, som om det kan få honom att säga något. Han fortsätter att se på mig som om han tvivlar på att jag vill honom något gott.
Så säger jag något om att om jag inte vet vad han heter kan jag ju inte säga rätt namn. Det behövs inte, tycker han, och tittar bort. Så får jag en snilleblixt. Håller för min egen namnlapp och frågar honom om han möjligen kommer ihåg mitt namn? Han tittar en stund på mig, och jag ser att han intensivt letar efter namnet, eller möjligen funderar ut nåt dräpande att svara.
Så ser han stint på mig, säger långsamt –Karl! Och så brister hans ansikte upp i ett stort leende. Jag ler busigt tillbaka och visar honom min namnskylt. Han läser, och plötsligt har vi fått kontakt och skrattar tillsammans. Jag säger hans namn och frågar om jag ska fixa en ny lapp, men det behövs inte, tycker han och sätter på sig den lite trasiga igen. Så tar han sina papper och pennor, och i rasande fart har han både gjort en fin, detaljrik teckning och skrivit en berättelse.
När klassen går hem kommer han fram, tar mig i hand och säger högt: –Tack Karl! Och lägger upp ett jätteskratt som får både klassen och lärarna att vända sig mot oss och undra vad vi håller på med.
Det där med samarbete är inte lätt. Det räcker inte med att sätta igång och arbeta tillsammans. Vi måste också lita på varandra, vi måste känna varandra, om det ska bli ett helhjärtat samarbete. Eller kanske ens över huvud taget ett arbete. Det finns ett ord som exakt beskriver det här: TILLIT. Ordet är ett palindrom, som alltså kan läsas både framlänges och baklänges. Precis som ordet betyder, att lita, fast på varandra, lika mycket från båda sidor. Börjar vi med att skapa TILLIT kan vi sen lyckas samarbeta, nästan hur långt som helst. I dag hade jag tur.
Claes Jenninger
CFA-Tidningen
Ambassadören
Anna Idell
