Claes Jenninger
Claes Jenninger, debattör, krönikör och författare. Barnperspektiv i fokus.
Publicerad: 2/10, 2019
Han förlorade sin egen son, Måns, den 25 april 2005 då han tog sitt eget liv. Då gick han i sjuan. Han orkade inte längre, skrev han i sin dator. Sedan dess har hans pappa, Claes, arbetat med attitydförändringar och för att motverka mobbning.
Det är med stolthet vi presenterar vår egen krönikör inom ämnet barn och unga, Claes Jenninger, författare och debattör.
Det finns framgångsrika skolor, som tar både de ungas och lärarnas oro och ambitioner på allvar.
Så har skolan börjat igen. Läsåret 2019 – 2020 kommer att bli ett minne för livet för över en miljon barn och unga.
Och för närmare en halv miljon lärare och andra anställda i äventyret skola i vårt land. Och för flera miljoner föräldrar.
Och ett äventyr är skolan, själva navet i våra liv. För det finns ingen annan institution i Sverige som berör varenda en av oss medborgare!
Men en sådan institution, själva navet, måste ju vara trygg, om varenda medborgare ska gå ut i livet med starkt självförtroende, trygg i sin förvissning om sin förmåga och sina kunskaper. Det gör de flesta av oss, som hittar vår plats som vuxna. Men frågar man vuxna, kommer det snart fram en annan bild av deras skoltid.
För många var skolan ett inferno med mobbning, ständiga nederlag och dumförklaringar, av både kamrater och lärare.
Att under barn- och ungdomsåren känna sig mindre värd, utanför gemenskapen, avvikande, utfryst och hånad har varit mångas uppförsbacke i livet. Ibland har det gjort det omöjligt att behålla det självklara: intressen, anställningar och relationer.
Så hur ser läsåret 2019 - 2020 ut, utan backspegel? Sprudlar våra unga av framtidstro? Tävlar våra studenter om plats på lärarutbildningarna? Dominerar kunskapstörst och trygghet i korridorer och klassrum? För det hänger ihop. En skola där elever och personal känner sig trygga är själva förutsättningen för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag. Alla skolans problem behöver inte upprepas här, medierna är fyllda av skräckscener. Varje dag.
Men det finns framgångsrika skolor, som tar de ungas och lärarnas både oro och ambitioner på allvar.
Där de ansvariga vuxna tar sitt ansvar. Där man lämnat låtgå-tröttheten och tillsammans sökt förklaringar och lösningar till det vi kallar Verkligheten. För när man inser att framgångar och nederlag inte beror på var och en, utan är ett resultat av hur man tillsammans tar itu med problem, kan man komma, ja faktiskt, hur långt som helst.
Ingen lärare, elev, förälder eller rektor vill ha stök, oro eller mobbning på sin skola. Men bestämmer man sig för att verkligen samarbeta lyckas man också. Börja med att fråga eleverna om vilka hinder de upplever, och du får veta allt om utslitna och gamla läroböcker, tråkig mat, snuskiga toaletter, ingen vuxen som ingriper mot mobbning, bestraffningar i stället för att någon lyssnar eller bristande tilltro till deras förmåga. Till exempel.
Och när föräldrar får vara med i skolan med ideer, planeringar och synpunkter respekterar de snabbt lärarnas professionalitet i stället för att kritisera lektionsupplägg och betygssättning. Det handlar om tillit. Byter man ut ”vi ska inte uppfostra andras ungar” mot ”så värdefullt att vi får förtroendet att arbeta med dina barn” tar lärarna ett storkliv mot tryggare vardagar.
Skolan kostar jämförelsevis med andra länder mycket pengar i Sverige. Men jag tror att det mest är alla misslyckanden som kostar pengar. Att ta elever, lärare och föräldrar på allvar kostar ingenting. Och man skulle spara väldiga summor på det, och i stället satsa dem på en riktig elevhälsa, med ständigt närvarande kurator och skolsköterska, med stimulerande rastaktiviteter för eleverna och tid för konstruktiva föräldrakontakter för lärarna
Claes Jenninger Oktober 2019
